Längesedan och tur man kan ändra sig :-)
Halloj alla :-)
Skrev ju i mitt förra inlägg att jag tänkte skriva om skolan...
Där och då hade det blivit ett riktigt bittert och argt inlägg, så därför har jag låtit det bero ett tag.
Något jag har lärt mej på min ganska backiga väg här i livet är att en handling i affekt blir sällan eller aldrig till ens fördel.
Jag har många åsikter om skolan, och nästan lika många om lärarna.
Hur otroligt viktiga de är och hur de har så mycket makt att bestämma hur ett barns tillvaro i skolan ska bli.
Två av mina barn har haft riktigt bra lärare som verkligen sett till barnens bästa. Min idag vuxne son bytte lärare flera gånger än jag kan räkna...
Min fjärde son har bara haft katastrofala lärare (utom en kort period i hans liv, där var det dock andra inspelande faktorer som var negativa)
Lärare nr 1 var "old school" och ville bara ha snälla flickor som satt still i bänken och räckte upp handen, ingen förståelse för pojkar som hade lite myror i brallan...
Nr 2 var minst lika oproffessionell och såg eleven som ett extra jobbigt moment och visade detta ganska tydligt ...när sonen kommer hem och säger "du mamma... hon fröken **** hon tycker verkligen inte om mej"
Han fick en chans till nystart och möjlighet till ny kunskapsinhämtning då man gjorde ett klass och årskursbyte till lägre klass.
Men... även detta visade sig vara ett dåligt val... när jag påtalade att det vore en möjlighet att sätta in en resurs i klassen som kunde fokusera på de elever som behövde lite extra tid (då det faktiskt var några stycken), blev jag motarbetad avv läraren som "minsann inte vill ha nån i klassen som snokade honom över axeln"
Här nånstans tappade min son tron på skolan, att lärarna vill göra bra saker för honom...
Han vägrade helt enkelt att gå dit och det spelade ingen roll vad och hur jag gjorde och sa saker, han gick bara inte dit.
Han blev vad vi i dagligt tal kallar en "hemmasittare"
Ett oräkneligt antal möten med skolan, soc, familjebehandlare mm i en aldrig sinande ström...
Till vilken nytta :-/
Hans tilltro till skolan blev ju inte större så att säga... och inte kom han dit heller...
Skolan kom hit under några tillfällen... tills en dag då pedagogen, efter en avslutad och väl fungerande uppgift helt plötsligt får för sig att börja prata om läxa till nästa gång...
Behöver jag säga att det blev ingen nästa gång, hon hade bränt sina broar hos honom... och hos mig.
Idag går han i skola på annan ort, en liten skola med max 10 elever, en väl utarbetad pedagogik och struktur, en skola som ser honom där han är som möter upp med lagom höga krav och med lärare som ser varje elev som den unika individ de är.
En sån skola man önskar att alla Sveriges skolor vore.
Men visst såna skolor kostar pengar... mycket pengar...
Men till syvende och sist kanske det skulle bli mer kostnadseffektivt att se till dessa elever innan det är för sent... och som det står i skollagen " alla elever har rätt till rätt hjälp och stöd inom skolans värld, oavsett om man har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller inte"
Härmed anser jag ämnet skola avhandlat för denna gången.
Ha en fin fredag!